Urval till forskarutbildningen

I går skrev jag om fördjupningskravet i riksdagsbeslutet om högskolepropositionen. Riksdagsbeslutet innehåller fler märkligheter. Riksdagen har uttalat att masterkurser visserligen skall kunna tillgodoräknas, om de är relevanta för den sökta forskarutbildningen men däremot skall inte masterkurser vara meriterande vid antagning till forskarutbildning. Det är en obegriplig logik, att kurser som anses relevanta för en viss utbildning inte ska vara meriterande för antagning till samma utbildning.

Bakgrunden till riksdagens illa genomtänkta formulering är att man velat förhindra en utveckling där ett års studiekostnader vältras över på studenterna och etablera en ingång till forskarutbildningen redan efter magisterexamen i stället för efter masterexamen. Utbildningsdepartementet konstaterar i sitt förslag till ändringar i högskoleförordningen att riksdagsuttalandet är orimligt: det är inte möjligt att föreskriva att kurser som ingår i utbildning för masterexamen inte får beaktas vid urval till forskarutbildningen.

Urvalet ska enligt högskoleförordningen göras med hänsyn till förmågan att tillgodogöra sig forskarutbildningen. Departementet föreslår ingen ändring av denna grundläggande princip men däremot två tillägg: fakultetsnämnderna ska precisera vilka bedömningsgrunder som ska tillämpas vid prövning av nämnda förmåga och det förhållandet att en sökande bedöms kunna få tidigare utbildning (t ex masterutbildning) tillgodoräknad i forskarutbildningen får i sig inte ge företräde före andra sökande. Det sista tillägget speglar andan i riksdagens uttalande men det kan ju inte förhindra att en master måste anses ha större förmåga att tillgodogöra sig forskarutbildningen och därmed gå före en magister i samma ämne.

Den normala vägen fram till doktorsexamen, 3+1+4 år, 3+2+3 år eller 3+2+4 år, blir säkert olika i olika ämnen och i hög grad beroende av hur ovan nämnda bedömningsgrunder för antagningen till forskarutbildningen preciseras och hur masterutbildningen utformas inom varje ämne.