Omkostnadspåslag

Det pågår en debatt om omkostnadspåslagen (även kallat overhead) på externa forskningsbidrag. Henrik Berggren på DNs ledarsida skriver idag att de är till för ”kunskapsproduktion” som universiteten annars inte har råd att betala. Det är fel. Omkostnadspåslaget är till för att täcka kostnader förbundna med det externfinansierade projektet. Det är inte till för undervisning eller subventionering av andra projekt. Just detta skrev Anders Hallberg och jag i det inlägg som vi skickade till DN i söndags, men det var bortklippt när inlägget publicerades på DN Debatt igår. Man brukar skilja på ett projekts direkta kostnader som t ex lön och drift (material, resor, mm) och dess indirekta kostnader för administration, bibliotek, datornät, lokaler, mm. Universiteten har en överenskommelse med en rad externfinansiärer om att dessa kostnader, ingenting annat, ska täckas av ett schablonpåslag om 35%, det s k omkostnadspåslaget. Det är utformat som en schablon för att bespara forskare och finansiärer arbete med att specificera och granska dessa utgiftsposter. Aktuella beräkningar av de indirekta kostnaderna för projekt vid Stockholms universitet finansierade av Riksbankens jubileumsfond visar att dessa indirekta kostnader faktiskt uppgår till 35% eller mer. Det hela kallas full kostnadstäckning och är en princip som regeringen införde i samband med att den externfinansierade forskningen från råd och stiftelser byggdes ut utan motsvarande höjning av fakultetsanslagen. Man kan argumentera för ett annat system, där universiteten står för en större del av de indirekta kostnaderna, men då måste fakultetsanslagen höjas långt utöver den av den nya regeringen nu utlovade höjningen om 2 miljarder per år.