Full kostnadstäckning

Jag sitter i regnet och räknar på indirekta kostnader för externfinansierade forskningsprojekt. Det handlar om ett antal projekt inom humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala, Lunds och Stockholms universitet. Kalkylerna är gjorda enligt SUHFs redovisningsmodell av ekonomisk expertis vid respektive lärosäte. Siffrorna visar att de indirekta kostnaderna betydligt överstiger det 35%-iga påslag som gäller för flera finansiärer. De överstiger också de dryga 50% som den s k Mundebogruppen kom fram till i sin studie när systemet med full kostnadstäckning infördes. Det första man kan konstatera är att principen om full kostnadstäckning så som regeringen formulerat den i instruktioner till lärosätena aldrig har fungerat i praktiken. Det mest påfallande med siffrorna är emellertid att de indirekta kostnaderna uppvisar stora skillnader mellan enskilda institutioner, inte mellan universitet. Det finns en rad orsaker till detta och det kräver en hel del analys för att klargöra situationen vid respektive institution. Många institutioner upplever att den ekonomiska situationen är ansträngd trots att man har flera externfinansierade forskningsprojekt. Jag menar att en starkt bidragande orsak till denna situation är den omfattande medfinansiering av indirekta kostnader som följer med externfinansierade forskningsprojekt. De är självklart en tillgång för institutionen, men de binder också upp institutionens egna fakultetsresurser. Vi kommer fortsätta med beräkningarna av indirekta kostnader enligt SUHFs redovisningsmodell, framförallt för att göra externafinansiärer, forskare och institutionsledningar uppmärksamma på den totala kostnadsbilden för forskningsprojekten.