Autonomipropositionen

Autonomipropositionen är lagd och universitet och högskolor förblir statliga myndigheter, som väntat efter lärosätenas tämligen skeptiska mottagande av autonomiutredningens förslag om en självständig ställning utanför staten. Departementet har emellertid gjort ett rejält försök till uppstädning av all detaljreglering som tillkommit under de senaste 15 åren. Det innebär samtidigt att vi står inför ett stort internt utredningsarbete. Vi måste ersätta mycket av det som nu försvinner i högskolelagen och högskoleförordningen med interna regelverk. Det gäller inte minst anställningsordningen och befattningsstrukturen. Det är utmärkt att vi kommer att kunna kalla professorer och slipper iscensätta skenutlysningar vilket varit nödvändigt även då vi varit klara över vem som ska rekryteras. Det är också utmärkt att vi slipper förordningen om särskilda organ för vissa utbildningar, vilket krånglat till det för fakultetsnämndernas ledning av utbildning och forskning. Propositionen innehåller också en del intressanta förslag av ekonomiadministrativ karaktär som kan öka våra möjligheter, t ex för att tillhandahålla studentbostäder. Bantning av återrapporteringskraven i regelringsbrev och årsredovisning utlovas också. Det är dock svårt att överblicka hur mycket vår självständighet och vårt manöverutrymme kommer att öka. Ett mer precist svar kan inte ges förrän vi fått se de nya versionerna av högskolelag, högskoleförordning och regleringsbrev i sin helhet, och då får vi vänta till årsskiftet.

One thought on “Autonomipropositionen

  1. Ingela Parmryd

    Det finns ett EU-direktiv om att visstidsanställning inte ska missbrukas. Det skulle ha införlivats med svensk lagstiftning senast år 2003. Enligt högskoleförordningen, som Sverige på svaga grunder tror står över EU-direktivet, får forskarassistenter ges fyraåriga visstidsanställningar. Utan att lärosätena riskerar att få personal med fast anställning, vilket man på många institutioner vid SU är omotiverat rädd för, kan man med Sveriges tolkning av detta direktiv i lagen om anställningsskydd efter avslutad forskarassistenttjänst ges ytterligare två års visstidsanställning. Befattningsutredningen (SOU 2007:98) tillsattes med EUs visstidsdirektiv (1999/70/EG) som utgångspunkt för att komma till rätta med den flora av visstidsanställning Sverige genom högskoleförordningen har vid sina universitet och högskolor. Visstidsdirektivet skulle ha införlivats med svensk lagstiftning senaste den 10 juli 2001. Det har både svenska regeringar, remissinstanser och personer i ledande ställning inom högskolevärlden haft svårt att ta till sig.

    Tillsättning av forskarassistenttjänster sker i öppen konkurrens där granskare bedömer kompetensen hos de sökande. Av de 1 985 personer som fick en doktorsgrad läsåret 1998/99 dit jag själv tillhör fick fem procent av kvinnorna och nio procent av männen en sådan tjänst. Forskarassistenter tillhör en grupp som uppnått en hög grad av excellens och är bland de bästa av de disputerade från sin årskull. Forskarassistenterna ska genom att bygga upp sin egen forskning förnya och berika svensk forskning. De ska också handleda doktorander och undervisa. Efter en lyckad tid som forskarassistent har man en docentkompetent forskningsledare i fyrtioårsåldern. Då kommer tacken – det finns ingen fortsättning. Lektorat, som forskarassistenterna nu ska vara meriterade för, utlyses sällan. Återstår då de cirka tjugo forskartjänster som varje år utlyses från Vetenskapsrådet, vilka bara åtta procent av forskarassistenterna kan få. Sverige säger därmed nej tack till 92 procent av sina unga, långtidsutbildade framtida forskningsledare! Dessutom ofta med orden att de inte skulle vara tillräckligt bra, tack för den här tiden och nu rekryterar vi en ny forskarassistent som får gå samma öde till mötes så att vi slipper anställa dem för mer tillsvidareanställd personal vill vi inte ha. Det här är ett resursslöseri utan like, som varken är försvarbart ur samhällsekonomiskt eller humankapitalistiskt perspektiv.

    Vad som är ännu värre är att man lurar sina forskarassistenter genom att påstå att man vill ha nyskapande, självständig, risktagande och interdisciplinär forskning. Under en längre tid har det pågått en aktiv utsortering av forskarassistenter som uppfyller just dessa kriterier och därmed borde vara de forskare som Sverige vill ha. Det tar tid att bygga upp en ny verksamhet och byta forskningsområde. Den som satsar på att göra det hinner inte publicera mycket under sina fyra år som forskarassistent och halkar därmed efter sina kollegor som fortsätter i gamla (och oftast någon annans) fotspår. Uppvisande av självständighet är i de flesta fall underordnat uppvisande av en lång publikationslista. Om sampublicering kontinuerligt skett med handledare från doktorandtiden brukar det inte stå i vägen för fortsatt karriär inom forskningen. Det är snarare en nödvändighet för utan tillgång till resurser och kontakter via en senior forskare har du som ung forskare mycket svårt att hävda dig och du kommer troligtvis att fasas ut efter avslutad forskarassistentperiod. På detta finns skrämmande statistik som få i ledande positioner vill ta till sig. Av förklarliga skäl för då skulle de samtidigt ifrågasätta om det verkligen var på meriter de fick sina nuvarande tjänster.

    Jag anser inte att man med automatik ska få fast anställning bara för att man är forskarassistent, men det måste finnas en rimlig chans att fortsätta sin akademiska karriär. Tydliga och transparenta kriterier måste formuleras så att alla bereds samma möjligheter. Jag är inte alls övertygad om att det finns för många forskarassistenter i förhållande till antalet högre tjänster inom högskoleväsendet. Det finns i dag nämligen 7 000 lektorer i Sverige. Visserligen förekommer variation mellan lärosäten och ämnen, men om man antar att systemet fungerar som det var tänkt borde det frigöras inte mindre än 280 lektorat per år. De skulle med råge räcka till de 250 forskarassistenter som avslutar sina tjänster varje år!

    Så varför gör de inte det? För många tjänster inom högskoleväsendet använder man sig av inlasning av personer man känner förtroende för. Om den inlasade personen varit forskarassistent kan man säga att lärosätet går in och tar ett rimligt arbetsgivaransvar. Dessvärre görs många inlasningar av personer som aldrig anställts i öppen konkurrens. Dessutom händer det att utlysta tjänster öronmärks genom användandet av mycket specifika kravspecifikationer vilket jag är glad att du erkänner förekommer. Möjligheten att kalla någon till en anställning skulle enligt befattningsutredningen i princip bara användas för att komma till rätta med sned könsfördelning och är en tveksam metod, men för all del ? jag säger ?Call me, call me any, any anytime? som Blondie sjöng. Att som regeringen öppnar för att kalla till anställningar av valfritt skäl leder med största sannolikhet till mer vänskapskorruption och mindre konkurrenskraft. För universitet som vill klättra i rankningslistorna gäller det att rekrytera de bästa och ju bredare utlysningar i öppen konkurrens man väljer att göra, desto större chans att man fångar upp just dem.

    Ansvaret för forskarassistenternas miserabla situation ligger främst hos universitet och högskolor. I en allt mer globaliserad värld behöver våra universitet konkurrera om de bästa forskar- och lärartalangerna genom rimliga anställningsvillkor. Forskarassistenttjänsterna bör med omedelbar verkan ersättas med biträdande lektorat i samklang med såväl befattningsutredningen som regeringens proposition ?En akademi i tiden ? ökad frihet för universitet och högskola (2009/10:149). Vidare bör man göra som befattningsutredningen säger ?Det är rimligt att en person som varit visstidsanställd under så många år som det här är frågan om (4) ska ges rätten att prövas för fast anställning. Det är rimligt att en person som klarat högt ställda krav under en längre meriteringsperiod ska erbjudas en tillsvidareanställning. När det handlar om alla dem som redan idag är docenter bör ett starkt förenklat förfarande kunna användas vid befordran till biträdande professor.? Eftersom vi kommer att ha avgående forskarassistenter på SU åtminstone inom den närmaste femårsperioden är vi många som ser fram mot att SU, som varit i täten när det gäller det sjugradiga målrelaterade betygssystemet och Bolognaprocessen, visar framfötterna också i denna fråga som är av avgörande betydelse för SUs framtida konkurrenskraft. SU har helt enkelt inte råd att säga nej till ytterligare generationer av mycket bra forskare.

    Ingela Parmryd
    Wenner-Grens institut
    Stockholms universitet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s