Doktorandtjänster

Universitetsläraren skriver i senaste numret om doktorandtjänster och att Chalmers valt att helt övergå till denna studiestödsform i forskarutbildningen och sluta med utbildningsbidrag. Frågan om studiestödet i forskarutbildningen diskuteras kontinuerligt vid Stockholms universitet. Grundregeln är att utbildningsbidrag ska omvandlas till doktorandtjänst senast när halva utbildningen är genomförd. Samtidigt lämnar vi till institutionerna att själva inom ramen för sina resurser avgöra om de vill införa doktorandtjänsterna tidigare eller helt avskaffa utbildningsbidragen. Det finns ett antal institutioner som gjort detta, inte för att de skulle ha bättre råd än andra institutioner utan för att konkurrensen från arbetsmarknaden gör det nödvändigt att erbjuda doktorandtjänst redan från starten av forskarutbildningen i vissa ämnen. Det gäller till exempel juridik och meteorologi. Vi har också som framgår av artikeln satt upp som centralt mål att förbättra de sociala och ekonomiska förutsättningarna för doktorandkollektivet som helhet genom att andelen doktorander med doktorandtjänst ska öka. De ekonomiska realiteterna sätter dock begränsningar för ökningstakten. Forskarutbildningen vid Stockholms universitet är av den omfattningen att en omedelbar omvandling av alla utbildningsbidrag till doktorandtjänster är omöjlig.

5 thoughts on “Doktorandtjänster

  1. Martin

    Börja från andra hållet istället. Hur många doktorander utbildar SU utöver antalet som anges i regleringsbrevet? Har SU råd att inte ge bästa möjliga förutsättningar i konkurrensen om de bästa doktoranderna? Mitt förslag är att behålla nuvarande budget för forskarutbildning och att krympa antalet nyantagna doktorander på årsbasis. Då räcker resurserna till en vettig lön och eventuellt till ett rese/datorkonto att disponeras av doktoranden i samråd med handledaren.

  2. Erik Lindahl

    Efter att en gång i tiden ha kämpat för bättre doktorandvillkor har jag faktiskt ändrat uppfattning. Inget ont om doktorander – de arbetar hårt – men jag tror att många inte inser att nästan alla doktorander finansieras av externa forskningsbidrag som sökts i konkurrens av forskare.
    Doktorander ägnar sig åt egen utbildning, kurser, och träning till ungefär 50%, samtidigt som deras lön betalas av forskningsanslag. I dagsläget är det max 15-20% som skiljer en doktorandlön från en postdoc, och ställd inför alternativet att betala 100% lön till en doktorand som kommer att ägna halvtid åt egen utbildning eller marginellt mer till en postdoc som är effektiv från dag 1 så kommer majoriteten av forskargrupper att strunta i att anställa doktorander på sina anslag, och istället fokusera på postdocs, åtminstone inom naturvetenskap.

    Det finns rimliga skäl att argumentera för att detta är helt korrekt, men det är viktigt att inse att min budget kommer med krav på att åstadkomma forskningsresultat, inte forskarutbildning – det är inte en given budget som är reserverad för doktorander. För att vara ärlig och realistisk: Om kostnaden för doktorander var 90% av en postdoc skulle min grupp – liksom många andra – antagligen sluta helt med att finansiera forskarutbildning.

  3. Einar

    Hej Erik,
    Om inte saker och ting har ändrats på DBB så betalas fortfarande de sista åren (då doktoranden går på tjänst) utav institutionen. Dessa är de dyra åren eftersom det är hyffsad lön plus full LKP så om du räknar in totalkostnad för dina doktorander så betalar ändå fakulteten (via institutionen) huvuddelen av deras utbildning. Vi har för övrigt haft en väldigt sned balans mellan postdocs och doktorander i Sverige så det kan nog vara på tiden att det ändras. Jag tycker man bör sikta på att ha lika många postdocs som doktorander i en forskargrupp men eftersom doktorander av olika anledningar är eller har varit starkt rabatterade på SU så har det kunnat byggas upp relativt stora forskargrupper med 90% doktorander där doktoranderna i praktiken handleder varandra.

  4. Ping: Nu avskaffas utbildningsbidragen « Studenten & universum

  5. Jesper Alvarsson

    En aspekt som jag inte har sett diskuterats i frågan om utbildningsbidrag är vilken påverkan det har på vilka personer som kan söka sig till doktorandutbildningen. I det sammanhang jag verkar i blir konkurrensen om doktorandplatserna hårdare för varje år som går. För att komma in idag krävs minst en peer review publikation och detta är ett minimikrav. Det skulle kunna tänkas att en student då publicerar både sin uppsats från grund- och avancerad nivå inom tiden för utbildningen. Vi har hitintills inte sett några sådana personer sökandes. Utan de som söker har alltid arbetat som forskningsassistenter i någon from. Att gå från en forskningsassistent lön som hos oss ca 23 000 SEK med LKP, till en lön på 15 500 SEK utan LKP innebär en minskning på 6 500 SEK monetärt. Vilka har möjlighet att tackla en sådan drastisk minskning av inkomst (63 000 SEK netto per år, utan att ta in effekterna av LKP)? En kanske inte helt orimlig gissning är att ett sådant system medför i urvalet en överrepresentation av personer som har en bättre ekonomi en genomsnittet av de sökande. Min fråga är lyder därför: Vill vi att akademin skall styras , som den många gånger tidigare har, av vilken ekonomisk styrka den presumtiva kandidaten har, eller skall urvalet i första hand styras av doktorandens akademiska meriter och kapacitet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s