Utbildningsbidragen

Vid gårdagens sammanträde med universitetsstyrelsen beslutade styrelsen att utbildningsbidragen i forskarutbildningen ska avskaffas från och med 2015. Doktoranderna ska då ha doktorandtjänst från och med starten av forskarutbildningen (undantaget de huvudsakligen utländska doktorander som har stipendiefinansiering). Idag används utbildningsbidragen vid Stockholms universitet mest inom naturvetenskaperna medan utbildningsbidragen nästan helt avskaffats inom humaniora-samhällsvetenskap. Beslutet innebär att antalet doktorander kommer att minska om inte resurser överförs från forskningen till finansiering av doktorandtjänster. Alla andra stora universitet utom Karolinska institutet och Uppsala universitet, där frågan är under beredning, har också beslutat avskaffa utbildningsbidragen. Den huvudsakliga motiveringen till beslutet är att doktoranderna ska antas till och genomgå forskarutbildning på samma villkor vid alla institutioner inom universitetet och i likhet med vad som gäller vid andra svenska universitet.

Annonser

6 thoughts on “Utbildningsbidragen

  1. Arne elofsson

    Så kosten för en doktorand finansierad med externa pengar förutom den del som universitet betalar till institutionen kommer att öka från ca 582000 till 994000.

    Resultatet blir nog att antalet doktorander ungefär halveras. Kanske det är bra men det kommer klart och tydligt försämra stockholms universitets forskning.

  2. Joakim Malmström

    Hej Arne! Antalet doktorander kommer inte att halveras vid universitetet. Planeringsenheten har inför beslutet i Universitetsstyrelsen gjort beräkningar av vilken påverkan ett avskaffande skulle få på antalet doktorander. De visar att när vi lämnar dagens modell med två års utbildningsbidrag och istället inför doktorandtjänst från första dag ökar kostnaden med drygt 30 % per doktorand. Det i sin tur betyder att om andelen resurser som avsätts för forskarutbildning framgent är samma som idag, kan man räkna med att antalet nyantagna doktorander per år kommer vara runt en fjärdedel färre när utbildningsbidragen avskaffas. Detta kommer framför allt påverka det Naturvetenskapliga området. HS-området har redan nu närmast fasat ut utbildningsbidragen så där får reformen ringa betydelse.

    Vänligen,
    Joakim Malmström
    Planeringschef, Stockholms universitet

  3. Per Löwdin

    Arne Elofssons kommentar är osaklig, och verkar bygga på föreställnngen att doktorander kan gå fyra år på utbildningsbidrag. Emellertid så infördes redan 1998 regeln i HF 5 kap 4§, att doktoranderna ska övergå till doktorandtjänst senast när två år återstår av utbildningen. Någon halvering av antalet doktorander är därför inte aktuell. En viss minskning kan det bli men hur stor den blir beror på universitetets egna prioriteringar. Nya friska pengar är på väg i forskningspropositionen som kommer om någon eller några veckor.

    Om det blir något färre doktorander medför det f ö en väsentligt bättre arbetsmarknad när de disputerat. Det behöver inte bli särskilt många färre för att det ska påverka löner och karriärmöjligheter på ett gynnsamt sätt. Detta kommer i sin tur med stor sannolikhet att medföra att en del av de verkliga studiebegåvningarna — som idag väljer bort forskarutbildningen — kommer att välja att doktorera. Det kan bli en positiv cirkel 🙂

    Jag tycker att man ska gratulera doktoranderna vid Stockholms universitet, som får bättre villkor och slipper utförsäkringen vid övergång till doktorandtjänst. Å gratulera rektorn som skickligt fört saken i hamn.

  4. Erik Lindahl

    Jag håller normalt med Arne i mycket, men i det här fallet tycker jag ändå att beslutet är riktigt då det finns två år för att anpassa verksamheten. Däremot tror jag det kan få större effekter än vi tror på forskarutbildningen, och några av dem är bra. Det är ett stort problem att forskarutbildningen har drivit mot en massutbildning som ofta inte värderas speciellt högt på den allmänna arbetsmarknaden (det är t.ex. intressant att jämföra antalet doktorsgrader i franska regeringar jämfört med svenska). Att minska på forskarutbildningen och ställa betydligt högre krav tror jag är ett steg i rätt riktning, och i det här fallet har HS gått före NT.

    Dock finns det en annan sida av myntet: Inläggen ovan refererar till ”resurser för forskarutbildningen”, men för flertalet doktorander inom naturvetenskaplig fakultet betalas större delen av lönerna direkt från handledarens egna externa forskningsanslag i en Faust-inspirerad pakt där handledarna får lägre arbetskostnad än för en postdoktor samtidigt som doktoranden får handledning, ägnar en hel del av sin tid åt utbildning och får en doktorsgrad. Med doktorandtjänster från dag 1 förändras den ekvationen radikalt. Bidrag från fakultetsmedel täcker (i vissa fall) ungefär den tid doktorander lägger på att läsa kurser, men då det går att anställa utländska postdoktorer för bara marginellt högre kostnader är sannolikheten rätt stor att många forskare väljer att göra detta istället för att finansiera doktorander från sina anslag.

    I grunden är det en bra utveckling att forskningen professionaliseras och att vi får ett större inslag av postdoktorer i grupperna. Samtidigt riskerar vi att få väldigt många underkritiska miljöer när forskare bara har råd att anställa en enda doktorand eller postdoktor, och en sådan dålig utbildningsmiljö tycker jag är betydligt värre för en doktorand än ett utbildningsbidrag. Jag har själv erfarenhet av det för 15 år sedan (även som ordförande i doktorandsektionen på KTH, Per ;-), och så här i efterhand kan jag tycka att vi borde oroat oss mer för värdet av vår utbildning 10-15 år senare än de ekonomiska villkoren det närmaste året.

    Så, jag tycker det här är en utmärkt anledning att börja en djupare diskussion om hur forskarutbildningen ska se ut. Även naturvetenskap kanske bör gå över till att institutionerna både finansierar och utlyser doktorandtjänster? Vem har ansvar för att vi erbjuder bra kurser på forskarnivå, och hur ska det betalas?

  5. Andreas Barth

    Arne har räcknat rätt. De totalkostnader för doktorandlöner som Joakim och Per hänvisar till spelar en mindre roll. Avgörande är andelen som handledaren betalar ur sina externa anslag. På många institutioner betalar handledaren de 2-3 första åren och institutionen resten. Det betyder att handledaren tar hela smällen av de ökade kostnader. 2 år doktorandtjänst kostar mer än dubbelt så mycket som 2 år utbildningsbidrag. Antalet av doktorander kommer därför att minska till hälften (de flesta doktorander betalas initialt av externa anslag) om inte VR anslagen fördubblas. Vem tror på det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s