Rektors upptaktstal 2004-09-07

Välkomna tillbaka till det nya läsårets verksamhet! Det har väl redan börjat fast jag får erkänna att rektor har inte helt klart för sig varken när vårterminen slutade eller när höstterminen började. Det är flera som frågat och vid ett sammanträde då jag var tvungen att ge klart besked fick jag faktiskt ringa studentbyrån och fråga. Det är en liten illustration till hur beroende jag och universitetet är av alla dess medarbetare.

När jag började för ett drygt halvår sedan identifierade jag två huvudfrågor som jag vill driva. Den ena är utbildningens internationalisering och den andra är forskningens profilering. Jag är väldigt nöjd med det gensvar jag fått i organisationen. Jag har besökt närmare 50 institutioner och jag tror inte någon har missat att ta upp Bologna-processen, trots att jag inte särskilt har frågat om denna. Det pågår ett intensivt arbete på vårt universitet för att förbereda oss för denna omställning i utbildningen.

Profileringsfrågan har inte gjort samma rivstart men diskussioner pågår i fakultetsnämnderna. Jag har bett dekanerna specificera ett mindre antal områden där Stockholms universitet just idag intar en särskilt framträdande ställning. De kommer att ligga till grund för ett informationsprojekt för att tydliggöra universitetets profil. Inom humaniora har vi nu särskilt vitala områden inom arkeologi, etnologi, filosofi, franska och italienska, lingvistik och tvåspråkighetsforskning. Från juridisk fakultet kan framhållas europeisk rätt, immaterialrätt och marknadsrätt, rättsinformatik, affärsjuridik samt sjörätt och annan transporträtt. Samhällsvetarna är ledande inom nationalekonomi, psykologi, socialt arbete och sociologi. Naturvetarna är särskilt framstående på astrofysik, biologiska membraner, klimatforskning, materialvetenskap, metallorganisk kemi, miljövetenskap och teoretisk modellering av biologiska system.

Jag vill framhålla att det här är en bild av vår särskilda kompetensprofil idag. Det betyder inte att vi är svaga på andra områden. Det betyder inte att vi ska lägga ned andra områden eller göra någon omfattande resursomfördelning baserad på denna aktuella kompetensprofil. Det betyder inte heller att det är exakt denna profil som ska gälla för överskådlig framtid. Universitetets profil ska utvecklas med åren. Nya starka områden ska ha goda möjligheter att växa fram.

Det är emellertid helt nödvändigt att vi nu genomför detta profileringsarbete. Det omgivande samhället, statsmakterna och de externa finansiärerna vill veta. Utbildningsministern aviserade vid ett informationsmöte med universitetsrektorerna för en vecka sedan att forskningspropositionen kommer att innehålla ett förslag om nya konkurrensutsatta fakultetsmedel. Medlen kommer att fördelas via forskningsråden, i första hand Vetenskapsrådet, i potter om cirka 10 mkr per år för stöd till särskilt framstående forskningsmiljöer, efter ansökan från lärosätet som helhet. Vetenskapsrådet har i samarbete med Riksbankens jubileumsfond startat ett nytt projekt, kallat ”Universitetet 2010”. Projektet ingår som ett led i rådets uppdrag att bistå universiteten i deras profileringsarbete. Siffran 2010 är inte bara tänkt som ett årtal. Det finns en baktanke om en framtid med 10 svenska universitet av internationellt hög klass och 20 mer regionala universitet eller högskolor. Självklart tillhör Stockholms universitet den första gruppen – vi återfinns redan idag enligt en kinesisk ranking tillsammans med KI, Uppsala och Lund bland de 100 främsta universiteten i världen. Men för att vara med och konkurrera om de nya resurser som regeringen vill skjuta till så måste vi själva vara klara över vår profilering och vad vi vill föra fram.

Utbildningsministern talade också om det profilerings- och samverkansarbete som pågår inom och mellan många universitet och högskolor idag. Det finns en stark förväntan på att vi ska klara detta själva på ett bra sätt. Gör vi inte det kan vi förvänta oss ökad toppstyrning via regleringsbrev och högskoleverk. När vi talar om profilering så kommer vi naturligtvis också in på grundutbildningen. På ett stort universitet ska forskning och grundutbildning hänga ihop. Utbildningsministern och universitetskanslern har båda gjort bedömningen att dagens resurstilldelningssystem motverkar profilering och måste reformeras eller till och med helt och hållet avskaffas. Ministern har tillsatt en resurstilldelningsutredning. Han funderar över ett system med prioritering mot angelägna områden och en fördelning på lärosäten efter förslag från högskoleverket. Detta låter illavarslande, som en återgång till 1970-talets toppstyrning av utbildningen, men ministern underströk i alla fall universitetens självständighet när det gäller att bestämma det egna utbildningsutbudet. Hur systemet än kommer att se ut i framtiden blir det säkert viktigt att vi är klara över vår profilering och vad vi vill föra fram.

Låt mig nu nämna något om några aktuella projekt på universitets- och fakultetsnivå. I juni träffade rektorerna för Stockholms universitet, Uppsala universitet, KI, KTH, SLU och Handelshögskolan ett avtal om samverkan i universitetsnätverket Stockholm-Uppsala. Avsikten är att öka kommunikationen oss emellan och underlätta universitetens profilering och samverkan. Inom ramen för universitetsnätverket diskuterar vi nu ett antal olika projekt. Det gäller till exempel annat frielektronlasrar och småspråk. En frielektronlaser kan liknas vid ett mikroskop för att studera molekyler och material på atomär nivå. Någon sådan apparat finns inte ännu men utvecklingsarbete pågår internationellt i Tyskland och USA. Forskare från vårt universitet, KTH och Uppsala deltar aktivt i detta utvecklingsarbete. Det här är ett exempel på regional samverkan Stockholm-Uppsala för att stärka vår ställning internationellt.

De så kallade småspråkens situation har diskuterats och utretts under en lång följd av år. För närvarande finns ett särskilt utredningsuppdrag hos Stockholms universitets rektor att ”efter samråd med rektor för Uppsala universitet liksom rektorerna för Mälardalens högskola och Södertörns högskola komma in med en analys av möjligheter till samverkan och arbetsfördelning när det gäller utbildning och forskning inom de så kallade småspråken i den berörda regionen.” Denna utredning pågår. Det finns en stark förväntan på att vi ska åstadkomma en rimlig arbetsfördelning och en god samverkan när det gäller småspråken inom Stockholm-Uppsala-regionen. Det är också min ambition att vi ska uppnå detta. Det kommer att innebära förändringar för ett antal småspråk. Det kan samtidigt innebära att vi får nya resurser till småspråken från Vetenskapsrådet och Riksbankens jubileumsfond, under förutsättning att vi klarar att genomföra en förändring. Självklart kommer humanistiska fakultetsnämnden och berörda institutioner att få medverka och lämna synpunkter.

Ett annat projekt som specifikt berör humanisterna är institutionsindelningen inom humaniora. Som ni vet har också detta en lång förhistoria. För närvarande finns ett särskilt utredningsuppdrag hos humanistiska fakultetens dekanus att föreslå hur institutioner och enheter med en årsomsättning under 5 mkr ska kunna inordnas i större institutioner och enheter från och med årsskiftet. Det berör antikens kultur och samhällsliv, baltiska studier, barnkulturforskning, religionshistoria, tvåspråkighetsforskning samt lärostudion. På sikt är det meningen att inga institutioner eller enheter ska vara mindre än att de har en årsomsättning på 10 mkr. Jag förstår och är glad för att humanistisk fakultet nu arbetar för fullt på att åstadkomma denna nödvändiga förändring. Den behövs för att minska små enheters sårbarhet och säkerställa verksamheten. Jag vill understryka att en förändring av ett ämnes organisatoriska hemvist inte är kopplad till ämnets framtida ställning. Avveckling av en institution är inte samma sak som avveckling av ämnet. I de aktuella fallen sker förändringen tvärtom för att värna om verksamheten.

När jag nu talar om institutionsorganisationen vill jag också nämna det pågående projektet rörande prefekternas uppdrag och arbetssituation. Det var ämnet för förra höstens prefektmöten och har under våren behandlats av en särskild projektgrupp. Det är alltså ingalunda bortglömt och vi återkommer snart till prefekterna med olika förbättringsåtgärder. Bland annat vill jag strama upp utskicken till prefekterna. Jag har själv varit prefekt och utsatts för den flod av information som, ofta i bästa välvilja, dirigeras till prefekterna. Vår nya prorektor har berättat för mig om en av hennes tidigare prefekter som hängde upp alla bruna kuvert oöppnade med klädnypor på klädstreck i taket i källaren. Det låter kul men det är naturligtvis ett helt förkastligt beteende och förödande om den för verksamheten och de anställda verkligt betydelsefulla informationen inte når fram.

En sista fråga vill jag ta upp idag. Det gäller vår anställningspraxis för lärar- och forskaranställningar, i första hand lektorat och professurer. Jag har fått signaler om att det på en del institutioner förekommer för mycket internrekrytering, bristande utlysningar och tvingande tillsvidareförordnanden, så kallade inlasningar, till följd av alltför många långtidsvikariat utan föregående ordentlig utlysning. Det är viktigt att fakultetsnämnderna värnar om kvalitet i rekryteringen av lektorer och professorer. Vetenskaplig och pedagogisk skicklighet är de primära urvalskriterierna. Ordentliga utlysningar ska naturligtvis göras. Utmärkta interna kandidater måste stå tillbaka för ännu bättre externa kandidater om sådana finns. Naturvetarna prioriterar också externkandidater före internkandidater vid lika meritering. Internrekrytering med motiveringen ”vi vet vad vi har men inte vad vi får” kan inte accepteras. Det blir i längden förödande för kvaliteten och förnyelsen av vår verksamhet.

I sammanhanget vill jag slutligen erinra om det mål vi har rörande antalet kvinnliga professorer, nämligen 30 % kvinnor bland nya professorer innevarande treårsperiod. Jag har talat om det i flera sammanhang. Vi har inte råd att misslyckas på denna punkt. Föregående läsår tillkom 27 nya professorer, rekryterade och befordrade. Av dessa är 10 eller 37% kvinnor så det ser ju bra ut. Problemet är bara att alla kvinnorna återfinns på humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet. Naturvetarna har 8 nya manliga professorer, ingen kvinna. Detta, mina gamla vänner och kolleger på naturvetenskaplig fakultet, håller inte. Ett aktivt arbete måste till för att rekrytera och befordra fler kvinnliga naturvetarprofessorer. Jämställdhetsåtgärder behöver inte alls stå i strid med den vetenskapliga kvaliteten.Dessutom, jämställdhet är också kvalitet.

Jag ser fram emot arbetet den nu påbörjade höstterminen och under det kommande läsåret. Jag kommer att fortsätta och förhoppningsvis under hösten fullborda mina institutionsbesök. Det är framförallt de naturvetenskapliga institutionerna som hittills blivit något styvmoderligt behandlade i min besöksrunda. Jag gläder mig också åt att nu ha en prorektor vid min sida och bland alla medarbetare på universitetet vill jag hälsa henne särskilt välkommen till det nya läsårets verksamhet.