Rektors upptaktstal 2005-09-05

Jag får hälsa er hjärtligt välkomna till det nya läsåret och det nya verksamhetsåret. Jag tänkte tala idag om innehållet i högskolepropositionen och om de nya högskoleplatser som vi kommer att få. Jag ska också kommentera de diskussioner som vi har med Lärarhögskolan, som ni kanske har sett notiser om i tidningarna. Jag ska också tala om framtida viktiga frågor på universitetet under det kommande läsåret, en ny verksamhetsplan, hur vi ska hantera vår ekonomi, och den viktiga frågan om internationalisering. 

Först något om högskolepropositionen. Den övergripande nya konstruktionen för utbildningen innebär att vi ska ha en grundnivå, en avancerad nivå och en forskarnivå. Vi får sluta tala om grundläggande utbildning och forskarutbildning och istället tala om grundutbildning, masterutbildning och forskarutbildning. Det ska i framtiden finnas examensbeskrivningar och kursbeskrivningar i termer av förväntade studieresultat eller på engelska learning outcomes – det här kommer från den internationella Bologna-processen – översatt till lärandemål, snarare än i termer av kursinnehåll. Det blir sex generella examina i framtiden, två som hör till varje nivå, högskolexamen och kandidatexamen på grundnivå, magisterexamen och masterexamen på avancerad nivå och licentiatexamen och doktorsexamen på forskarnivå. Jag menar att kandidatexamen, masterexamen och doktorsexamen ska vara de huvudsakliga examina som vi utfärdar vid Stockholms universitet. Jag tycker inte att vi ska utforma utbildningar som avslutas med magisterexamen, utan den kan fungera som ett alternativ ungefär som man använder licentiatexamen i forskarutbildningen. 

Masterutbildningen och den avancerade nivån menar jag är en mycket mer genomgripande förändring av utbildningspolitiken än vad man kan föreställa sig. Det är bara universitet och högskolor med vetenskapsområde som får utfärda masterexamen. Det här tror jag är den viktigaste och mest oväntade nyheten i högskolepropositionen, fast det står inte så mycket om det i tidningarna. Det står i propositionen att högskolor ska ”prövas för tillstånd att utfärda masterexamen inom vissa profilområden där lärosätet har särskilt goda förutsättningar” och det bör ”ställas höga kvalitets- och nivåkrav”. Det är alltså i huvudsak universiteten som ska utfärda masterexamen. Det har blivit mycket sura reaktioner ifrån högskolorna. Flera högskolerektorer betraktar det som en sorts inkompetensförklaring från regeringen, och på sätt och vis är det väl det fastän regeringen inte vill säga det rent ut. Utvecklingen av nya masterutbildningar är en väldigt stor och viktig uppgift för oss och en stor utmaning för institutionerna. Vi får också fundera på eventuell samverkan framförallt med Södertörns högskola när det gäller utbildning på avancerad nivå. 

När det gäller forskarutbildningen så kommer den att få en flexibel konstruktion, tre- eller fyraårig beroende på de förkunskaper som studenterna har vid tillträdet till forskarutbildningen. Det blir möjligt att komma in på forskarutbildningen redan efter ett års studier på avancerad nivå, och det blir möjligt att tillgodoräkna sig 40 poäng av studier på avancerad nivå om man har klarat två års studier på den nivån vid tillträdet till forskarutbildningen. I det senare fallet ska det vara möjligt att klara av forskarutbildningen på tre år. Jag vill understryka att tanken inte är att det ska bli längre sammanlagd studietid än idag, men det handlar väldigt mycket om hur man ute på institutionerna lägger upp de masterutbildningar som hänger ihop med ett visst forskarutbildningsämne. Om det inte finns någon masterutbildning från vilken man kan tillgodoräkna sig kurser i en viss forskarutbildning då kan det bli 3+2+4 års total studietid till den doktorsexamen snarare än 3+1+4 eller 3+2+3 år som det egentligen är tänkt. Jag vill också understryka att det inte är tänkt att det ska bli någon avkortning eller försämring av kvalitén på själva doktorsavhandlingen. Jag är medveten om att de ökade kraven på att doktoranderna ska bli klara inom en viss tid kan medföra särskilda svårigheter för de avhandlingsarbeten som innehåller serier av observationer eller experiment där inget får gå fel om tidsplanen ska hålla. Men jag menar att det här problemet finns redan idag med de ökade krav som finns på att forskarutbildningen ska klaras av inom fyra års heltidsstudier. Det är en stor utmaning för institutionerna att planera masterutbildningar som hänger ihop med forskarutbildningen. 

Det nya systemet ska genomföras från 1 juli 2007 och övergångsstudenter ska så långt möjligt beredas tillfälle att få nya examina. Studierektorerna vid vårt universitet har i augusti haft en konferens och diskuterat mängder med intressanta frågeställningar kring den nya utbildningen. Bologna-gruppen vid universitetet kommer utifrån det som sas vid konferensen göra upp en ny tidsplan för hur vi ska gå vidare med Bologna-processen. Tidsplanen ska fastställas under hösten. 

Sedan kan man fråga sig hur det blir med resurserna. Får vi några särskilda resurser och hur blir det för studenterna? Regeringen skriver att införande av masterexamen inte kommer att innebära att de genomsnittliga studietiderna totalt sett kommer att förlängas och det blir därför ingen ändring av reglerna avseende längsta tid för studiemedel. Rektorerna har också frågat om lärosätena får några särskilda utvecklingsresurser för det stora arbete som ska genomföras? Nej, säger Leif Pagrotsky som menar att omställningen ska klaras med ordinarie resurser. Han menar då att i den studentpeng vi har – som ju i och för sig är för liten – ligger inte bara resurser för löpande undervisning utan också resurser för utvecklingsarbete. En annan fråga som har ställts är om det blir någon differentiering av studentpengen mellan grundnivå och avancerad nivå? Nej, säger resurstilldelningsutredningen, och jag tror att det är lika bra, för om vi ska ha en differentiering då har vi också överlämnat till regering och riksdag att detaljstyra hur mycket undervisning vi ska ha på grundnivå respektive avancerad nivå, en avvägning som vi nu gör själva. 

Detta om högskolepropositionen, nu något om nya högskoleplatser. Den 21 juli blev jag uppringd av statssekreteraren med beskedet att regeringen kommit överens med samarbetspartierna om att avsätta 3500 nya platser varav Stockholms universitet får 410. Bakgrunden till detta är de budgetdialoger som lärosätena hade med departementet i april månad. Då sa vi och flera andra lärosäten att nu har vi överproducerat i flera år, alltså examinerat fler studenter än vad vi får betalt för och det kan inte fortsätta. Vi kommer att skära ner på utbildningarna och ta in färre studenter. Reaktionen från departementet blev att detta vore mycket olyckligt i dessa tider av hög arbetslöshet, och det måste man göra något åt. Departementet bad om kompletterade upplysningar om överproduktion och eventuella nedskärningar, och då lämnade vi det, liksom andra lärosäten, varpå regeringen inledde förhandlingar med samarbetspartierna, vilket resulterade i beskedet den 21 juli. Det är resurser som tillförs redan från och med höstterminen. Det är resurser som vi kan ta tillvara utan att nödvändigtvis behöva öka våra utgifter. Vi har ju redan kapacitet för det nya åtagandet med de resurser vi har idag. Det är viktigt hur vi använder dessa nya pengar. Universitetsledningen och dekanerna har föreslagit universitetsstyrelsen som sammanträder på fredag att besluta fördela de nya resurserna på fakulteter och därmed också på institutioner i förhållande till söktrycket. De kommer alltså att gå till verksamheter med utbildningar som har ett högt söktryck. 

Sedan har som ni vet regeringen gjort ett utspel inför budgetförhandlingarna med samarbetspartierna, ett utspel som innebär att ytterligare 15000 nya platser ska fördelas till olika lärosäten i landet. Om vi skulle få vår normala andel så skulle det innebära ungefär 1500 nya platser till oss. Jag har ingen aning om ifall vi kommer att få det, men jag har fått veta att det finns redan en föreslagen siffra för Stockholms universitet. Hur stor har jag inte fått veta, däremot har departementet frågat hur många nya platser vi kan ta emot – det finns naturligtvis en övre gräns för vad vi klarar av. Efter diskussioner med fakulteterna har jag meddelat att vi kan ta 1500 nya platser från och med 2006, alltså utöver de 410 som det redan är klart att vi kommer att få. Men det är ju inte säkert det blir några nya platser, budgetförhandlingar kanske resulterar i att pengarna ska gå till något annat – 15000 nya platser kostar faktiskt statskassan 1.5 miljarder kronor per år. Vi får se i budgetpropositionen i mitten av oktober hur det här kommer att gå. Om vi får nya platser innebär det resurser som ska fördelas på institutionerna redan från 1 januari nästa år. Det är väldigt viktigt att vi under hösten har en diskussion om hur dessa nya resurser ska fördelas. Jag menar att de ska fördelas inte bara efter söktryck. Jag tycker det är viktigt att vi upprätthåller forskningsanknytning i utbildningen. Jag tycker inte vi ska bygga ut en stor utbildning vid verksamheter med en svag forskningsverksamhet. Omvänt tycker jag att vi kan bygga ut utbildningen vid verksamheter med en stark forskning, givet naturligtvis att det finns studenter som söker de nya utbildningarna. 

Nu något om diskussionerna med Lärarhögskolan, som går ut på att vi ska inrätta en utbildningsvetenskaplig fakultet här vid Stockholms universitet, en fakultet som ska organisera – bland annat – lärarutbildningen. Det skulle i så fall innebära att Lärarhögskolan läggs ned som självständigt lärosäte. Det här har jag kommit fram till efter alla diskussioner om lärarutbildningen jag haft vid de institutionsbesök jag gjorde under förra året. I januari hade jag också ett längre sammanträde med fakulteternas olika kontaktpersoner med Lärarhögskolan. Då kom vi fram till att det bästa vore nog egentligen om lärarutbildningen organiserades inom Stockholms universitet. Jag föreslog det för Lärarhögskolans rektor Eskil Franck i januari. Under våren har det förts diskussioner på Lärarhögskolan och jag uppfattar att dess ledning tycker att det är något som bör genomföras, om det går att genomföra. Formellt är det så att Lärarhögskolans styrelse redan fattat beslut om att frågan ska utredas och Stockholms universitets styrelse kommer på fredag att fatta samma beslut. Jag vill understryka att förslaget inget har att göra med den kritik som riktats mot Lärarhögskolan under april månad. Förslaget har växt fram utifrån de diskussioner jag haft med er här på Stockholms universitet och det lades fram långt innan Högskoleverkets rapport i april. 

Jag menar att ifall vi ska ha en utbildningsvetenskaplig fakultet här på universitetet så ska det vara en fakultet som är jämställd med de övriga fyra, inte någon matrisorganisation tvärs över de existerande fakulteterna. Jag menar också – och det är väldigt viktigt – att den här fakulteten ska inte bara syssla med skolan och lärarutbildningen. Jag tycker att vi nu ska överväga förutsättningslöst vilka institutioner och verksamheter från våra fyra fakulteter som skulle kunna organiseras i en ny utbildningsvetenskaplig fakultet. Det behöver då inte bara handla om utbildningsvetenskap. Det bör vara en konstellation av relaterade verksamheter som på något sätt också är relaterade till utbildningsvetenskap. Jag vill ha en fakultet också med stark forskningsverksamhet och inte bara en fakultet med lärarutbildning. Jag vill också att den nya fakulteten ska ha bra forskningsresurser, och vi måste då ge hög prioritet till forskningen inom de verksamheter som organiseras i den nya fakulteten. Jag vill samtidigt göra klart att vi inte ska skära ned på forskningen inom verksamheter vid de övriga fakulteterna för att bygga upp forskningen inom den nya. Men det är klart att nya forskningsresurser som tillkommer eller som vi på något sätt kan frigöra behövs för att stödja forskningen vid den nya fakulteten. 

Det finns en massa frågor kring detta som det tar för lång tid att utveckla här. Men, vad händer med campus Konradsberg? Ska lärarutbildningen flytta därifrån? Det går naturligtvis inte, Konradsberg blir en del av Stockholms universitet. Blir det rationaliseringar och uppsägningar? Jag har sagt att de rationaliseringsvinster som man kan göra ska gå till utbildningsvetenskaplig forskning. Jag räknar med att detta inte innebär några personalminskningar bland lärare och forskare men det kan handla om personalminskningar inom förvaltningen, något som då i första hand ska ske genom naturlig avgång. Vad händer med Stockholms universitet? Ja, det här är en väldigt stor förändring. Jag tror att den kommer att genomföras, eftersom det förefaller vara så många som tycker att det är en riktig reform. Jag har inte heller hört några invändningar från medarbetarna här vid Stockholms universitet. Vi ska arbeta med förslaget och utreda det i detalj under det kommande året. Det finns en utredningsgrupp bestående av prorektorerna, förvaltningscheferna och studentkårsordförandena vid de båda lärosätena. Gruppen ska sammanträda nu på måndag sedan det formella beslutet fattats av Stockholms universitets styrelse på fredag. Utredningen ska vara klar under vårterminen, och resulterar den i att förslaget ska genomföras så kommer det förmodligen att genomföras under år 2007. 

Jag vill säga några ord också om några andra viktiga verksamheter som vi har framför oss. Universitetet har ju en handlingsplan som löper under åren 2003-2005 och det är ju bara några månader kvar. Nu håller vi på och utarbetar en ny flerårig verksamhetsplan som vi kontinuerligt ska revidera och ur vilken vi varje år ska plocka ut olika projekt med delmål så att vi mer intensivt kan arbeta med vissa frågor under varje år. Vi måste arbeta med hur vi ska organisera vårt framtida kvalitetsarbete. Vi måste förhålla oss till de ändringar av utvärderingsverksamheten som Högskoleverket planerar för framtiden. Man ska ändra på utvärderingssystemet och utvärdera bland annat hur vi arbetar med kvalitet och följa upp tidigare utvärderingar. 

Jag ska inte tala så mycket om det ekonomiska läget men jag kan ju konstatera att det är som alltid, att vi har mindre pengar än vad vi skulle behöva. Jag tror att fakultetsnämnderna i större utsträckning i framtiden måste arbeta med budgetstrategier för att få loss pengar till nya verksamheter och stödja viktiga verksamheter. Vid ett internat i våras med universitetsledningen, dekaner och prodekaner kom vi fram till att viktiga kriterier för fakulteterna att ta hänsyn till i sitt prioriteringsarbete för framtiden är forskningsanknytning i utbildningen, visad internationell excellens, nationell arbetsfördelning – alltså beaktande av vad som finns vid andra lärosäten – samt andra för fakulteten specifika strategiska överväganden. Positivt för framtiden är ju att vi förmodligen får nya grundutbildningsresurser, åtminstone 410 nya platser. De kommer att hamna på olika institutioner. Det är viktigt att prefekterna nu funderar över hur man ska hantera nya resurser och inte bara anställer ännu mer personal. Jag tror att vi har för mycket resurser uppbundet i lönekostnader, och det är det som gör att man känner att man har inget ekonomiskt manöverutrymme. 

Under år 2004 var profileringen av universitetet en viktig fråga, och vi har ju gjort en lista över våra profilområden, områden där vi anser oss ha en ledande forskning. Det här har varit till stor nytta för mig i mina kontakter utanför universitetet. Jag tror att det har varit till nytta för hela universitetet, inte bara för de verksamheter som finns på listan. Vi får nu lämna till de nya fakultetsnämnder som tillträder efter årsskiftet att fundera över om listan behöver uppdateras. 

Jag vill att vi nu fokuserar på den viktiga frågan om internationalisering av verksamheten vid universitetet. Där finns ju självklart Bologna-processen, studentutbyte, lärar- och forskarutbyte på agendan, men där finns också detta med internationell ranking och internationell publicering. För en tid sedan kom den så kallade Shanghai-listan – det är alltså ett universitet i Shanghai som har den kinesiska statens uppdrag att rangordna de främsta universiteten i världen. Kriterier är bland annat antal nobelpristagare, antal högciterade forskare, antal publikationer, allt detta relaterat till omsättningen på universiteten. Man kan tycka vad man vill om detta men det röner väldigt stor uppmärksamhet. Vi finns på plats 93 vilket är en förnämlig plats med tanke på att det handlar om väldigt många universitet. Före oss på listan är Karolinska institutet och Uppsala universitet bland de svenska universiteten. Times Higher Education Supplement ägnar sig också åt ranking av universitet. EU-kommissionen har planer på ranking av europeiska universitet. Kriterier är framförallt bibliometriska analyser av publikationer och citeringar. 

Vetenskapsrådet har satt igång med bibliometriska analyser av forskargrupper. Man gör normalisering av data så att det ska vara jämförbart mellan ämnesområden och man tittar på hur forskarna citeras i jämförelse med andra forskare inom samma ämnesområde. Det här tänker man göra med alla ansökningar som kommer in till Linnebidragen till starka forskningsmiljöer och jag kan tänka mig att man kommer att göra det också för andra ansökningar i framtiden. Jag menar att alla forskare vid universitetet, vid alla institutioner och fakulteter, måste reflektera över sin publiceringsprofil och i vilken utsträckning man ägnar sig åt internationell publicering. Det går inte längre att hänvisa till att ämnets tradition påbjuder publicering i böcker, monografier, institutionsserier eller svenska tidskrifter. Det är inget fel på den publiceringen i sig, men det räcker inte, utan vi måste också i högre utsträckning publicera oss internationellt i välciterade tidskrifter om vi ska göra anspråk på att vara ett framstående internationellt universitet. Det här gäller alla ämnesområden. Det går inte längre att hänvisa till att den egna forskningen övervägande handlar om svenska förhållanden. Om forskningen är tillräckligt bra har den säkert också ett internationellt intresse, även om den handlar huvudsakligen om svenska fenomen. Det finns många sådana exempel. Jag önskar att alla reflekterar över sin publiceringsprofil. Vi har allt att vinna på en ökad internationell publicering. 

Under hösten räknar vi med att få besök av både universitetskanslern och utbildningsministern, och riksdagens utbildningsutskott, som bett att få komma och besöka Stockholms universitet. Det är stora förändringar på gång, det är mycket arbete, men det är också nya möjligheter. Jag hälsar er välkomna till vårt nya arbetsår.